The Pearl av Frida Tebus. © Foto: Eva Lundin, Stockholms universitet.The Pearl av Frida Tebus.  Foto: ©  Eva Lundin, Stockholms universitet.

Planerna på en staty som visade vägen till institutionen fick gärna vara i form av en "ryttarstaty”, som på ett tydligt sätt kunde visa var vi fanns. Det tyckte både vår dåvarande prefekt Annika Ullman och Nina Weibull, konstintendent på universitetet. Så började ett samarbete mellan universitetet, Statens Fastighetsverk och Statens konstråd.

En ryttarstaty har under flera århundranden varit en symbol för en samlingsplats, ett centrum. Det var kring stadens torg som det hände och med en staty likt en ryttare bevisade man stadens betydelse.

- I vår tid är vi så vana vid att se en staty på ett torg att vi knappt lägger märke till den. Vi tar den helt enkelt för givet, säger Lotta Mossum projektledare på Statens konstråd. När jag blev tillfrågad om att vara med i processen med att ta fram en skulptur till universitetet började jag fundera på vad som i vårt århundrade skulle kunna vara en motsvarighet till en ryttarstaty. Vad är ett signum idag?

Tankar om en skulptur föds

Skulpturen The Pearl, eller Pärlan som vi kallar den, är placerad i en skogsglänta, under några lönnträd, till höger om entrén. Denna placering ger platsen en sagolik atmosfär, nästan lite mystisk. Det känns som om den har rullat dit av en tillfällighet.

 - Platsen får mig att tänka på en berömd svensk forskare med samhörighet till både natur och utbildning såväl som till forskning. Det är Carl von Linné, säger Frida Tebus.

Man säger om Linné att han var lekfull, nästan lite galen. Han arbetade som botanist, fysiker, geolog och zoolog. Ett brett spektrum som vi kanske inte riktigt förknippar med Linné idag. Många kommer ihåg hans namn därför att han utvecklade ett system för att klassificera växter. Men Linnés liv var också omhuldat av nyfikenhet, historier och vetenskapliga experiment. Det kändes helt rätt att föra över Pärlan till denna miljö – omgiven av naturvetenskap (museet) och lärande (pedagogik), men också en miljö i form av en mindre skogspark som skapar en form av horisontell monumentalitet, säger Frida.

Pärlan och monumentalitetstanken

Frida Tebus började egentligen arbeta med idén om en gigantisk pärla för en park vid Ultuna universitetsområde, en park omgiven av stora byggnader och där skalan redan var monumental. En av förutsättningarna för skissinbjudan var att konstnärligt förhålla sig till den monumentala skalan i miljön. I sitt skissförslag, som inte blev genomfört, arbetade Frida med en utsträckt och horisontell monumentalitet. Detta gav en intressant komplexitet i begreppet eftersom man ofta tänker monumentalitet som något som reser sig vertikalt, på höjden, som stora ryttarstatyer på öppna ytor till exempel ett torg.

Idén om komplexitet i begreppet fann Frida Tebus i konstnären Claes Oldenburgs verk. I en park i staden Münster i Tyskland finns en installation med tre stora biljardbollar i en park. Hans tanke var att skapa monumentalitet med en gräsmatta symboliserande ett biljardbord och med biljardbollar av gigantiska mått fick han en form av perspektivförskjutning. Det är detta som blir det monumentala, inte i förhållande till ytan utan i form av skalförskjutning. Konsten aktiverar därmed sin omgivning, där mattan blir bäraren och skalförskjutning blir det monumentala. Konstverket i sig är det som blir betydelsebäraren.

Med referenser till Claes Oldenburg föddes tanken om en stor pärla och dess placering i ett parkområde. Att leka med storleken, med en liten pärla i jätteformat blir ett roligt överraskningsmoment även när man kommer gående genom skogen till Frescativägen, lite osäker på vart man är på väg och var man kommer fram. Då ligger pärlan där som ett landmärke, säger Frida.

Monumentalitet tänker jag i detta fall är ett landskap. Inte en vertikal stor skulptur som är placerad i en park. Jag tycker att pärl-installationen och parken bildar tillsammans ett horisontellt monumentalt landskap snarare än vad en ditställd icke-integrerad monumental skulptur skulle göra. Min installation skapar tillsammans med skogsgläntan ett slags kulturlandskap som knyter an till områdets konkreta historia och mer metaforiskt för läroplatsens idé: att odla ”pärlor” inom forskning och utbildning. Monumentalitet handlar för min del inte om ”ju större desto bättre” utan om upplevelsen av förhållandet till människan/kroppen, jaget och minnet. För mig är det inte frågan om en monumentalitet kontra en funktionalitet, utan snarare att en välanvänd miljö som just genom sin funktionalitet skapar en slags monumentalitet, säger Frida Tebus. 

 Kakelbilder av Françoise Schein, 1998. © Foto: Eva Lundin, Stockholms universitet.
Kakelbilder föreställande Carl von Linnés resa till Lappland 1732, av Françoise Schein, 1998. Tunnelbanestationen Universitetet. Foto: © Eva Lundin, Stockholms universitet.
 

 

Carl von Linné och parallellen till forskning och lärande

Frida Tebus koppling till Linné är sandkornet, det som skaver/smutsen som blir till pärlan. Den pärlemorskimrande. På Ultuna ville Frida skapa pärlor utställda på en gräsmatta med två musselskal. Från början var tanken att det skulle vara nio pärlor. Dessa utgick från historien om Carl von Linné som på 1700-talet gjorde experiment i Fyrisån i Uppsala med att framställa sötvattensmusslor (pärlor). Bland många andra mer eller mindre excentriska projekt ledde hans experimentlusta honom till att pröva på att odla pärlor. Han hade upptäckt ett sätt av producera konstgjorda sötvattenspärlor genom att plantera ett speciellt gipspulver inuti en mussla. Totalt producerade han nio pärlor. Linné såg här en potential till en svensk pärlindustri och diskuterade detta med den svenska regeringen. Men förhandlingarna var långsamma och det slutade med att Linné avslutade sin produktion och sålde sitt patent.

Frida säger att det var denna historia som triggade igång hennes fantasi. Hur såg pärlorna ut? Hur många försök var han tvungen att genomföra innan det lyckades? Att Linné kom fram till denna idé var kanske inte så konstigt. Under 1700-talet var det populärt att fiska pärlmusslor i Norrland. Han åkte dit för att studera fisket och blev inspirerad. Han sa att eftersom det inte syns på utsidan om en mussla innehåller en pärla måste man öppna många, kanske tusen, för att finna en enda. Detta exemplifierar på ett bra sätt en forskares undersökningar och undringar.

En av mångsidigheten hos Linné var just att han jobbade med olika spår samtidigt, där han ansåg att alla spår var lika viktiga. Historiskt kan vi konstatera att vissa blev mer framträdande än andra, men i stunden vet man inte riktigt vilka spår som kommer att ge de stora framgångarna. Han visste inte med vilket han skulle gå till i historien med utan han var lika passionerad i alla sina spår.

Det är inte så annorlunda från en pilgrimsfärd, där man beger sig ut på en okänd resa för att söka efter något. Det finns ett klart samband mellan en pilgrimsresa och en pärlmussla. Som ett bevis på att man vandrat som pilgrim till Santiago de Compostela i Spanien får man en nål i form av en mussla, som man kan sätta på sina kläder. Det är ett tecken på gott resultat och ett heraldisk användande av en symbol, säger Frida.

Naturhistoriska riksmuseet och institutionen

På museet har Frida Tebus gjort flera mineralstudier. Det pedagogiska i hennes arbete har varit att återskapa mineraler som skulpturer, men inte i det värdefulla materialet utan så nära som möjligt det verkliga för att på så vis skapa en illusion. Inom mytologin finns fantasier där man som betraktare gör något levande, finner kraften i skulpturen, där natur och kultur möts. Det blir som en pärla som vandrar och växer. Så tänker jag mig också gångvägen genom skogsdungen som leder fram till gläntan där Pärlan hälsar besökaren välkommen och ger oss ett bevis på att vi kommit rätt, säger Frida Tebus.

Pärlan har nu börjat leva sitt eget liv genom att bli som ett signum för institutionen. Den finns på webbplatsen, på plasmaskärmen i entrén, som bild på välkomstbroschyr för nyanställda m.m. Medarbetarna har bilder på Pärlan i sina arbetsrum, som skärmbild på sina datorer och jag har en reproduktion av Pärlan på en canvasduk på mitt rum, säger Annika Ullman. Pärlan är så lockande att man helt enkelt inte kan låta blir att ta kort på den. Den väcker förtjusning hos oss - nästan som konstkonsumtion, fast på ett positivt sätt.

Konst som friskvård

Förutom att Pärlan skulle bli ett signum för institutionen ville vi också något mer, säger Nina Weibull. Det var att skapa ett tillägg till en unik, stimulerande och kreativ miljö för både anställda och besökare i det offentliga rummet. Den konst som finns inne i byggnaden på Frescativägen 54 är platsbeställd och gjordes i samband med invigningen i början av 1960-talet. När Pedagogiska institutionen (nu Institutionen för pedagogik och didaktik) flyttade in 2009 återbördades den konst som förut hade funnits i byggnaden. 

- Det är viktigt att se hur ett konstverk verkar och fungerar, hur det kommunicerar med sin omgivning och betraktarna, säger Lotta Mossum.

Kommunikation skapas genom att konstnären gör det osynliga synligt. Besökaren till institutionen och betraktaren av konstverket bjuds på en upplevelse. Suggestivt och tilltalande finns den i det offentliga rummet, i människors vardag. Man går förbi den men tänker kanske inte alltid på den. Den kan också komma till betraktaren, som en oombedd upplevelse, men desto starkare. Konsten talar till oss, säger Nina Weibull.

Pärlan är till för både gäster, studenter och medarbetare och ger oss möjlighet till både eftertanke och meditation. När man sitter på bänkarna bredvid Pärlan blir det skogslika rummet också ett pausrum där man kan låta tankarna fladdra iväg. Dess ytan kan då fungera som en projektionsyta för de egna tankarna. De medarbetare som har sina rum mot Pärlan kan titta ut och koppla av, vilket ger Pärlan en form av friskvårdsaspekt – fri som en kontemplation. Den förmedlar också en form av livsglädje.

Pärlan är ett bra exempel på att konst tilltalar betraktaren, fortsätter Nina Weibull. Den tilltalar oss på olika sätt och vi får ut olika saker av den. Den blir vad betraktaren vill få ut av den, som en respons, där bland annat årstiderna speglar sig. Den kommunicerar med dagsljuset, årstidernas växlingar och klimatförhållanden men också mot alla som passerar eller stannar upp, med sina universum och referensramar. Den kontrasterar på ett intressant sätt byggnadens strama fasad. För oss har Pärlan blivit ett signum, något som sätter pricken över i:et, avslutar Annika Ullman.
 

 

Basfakta

Material: Glasfiberarmerad polyester, frigolit och färglack. Formfräst frigolit, pålagd med armerad polyester och slipad flera gånger innan den målats med lackfärg av pärlemor i flera lager samt ett högblankt topplack.
Placering: Stockholms universitet, vid entrén Frescativägen 54. Institutionen för pedagogik och didaktik. Pärlan tillhör Statens konstråds konstsamling och förvaltas av Stockholms universitet.
Samarbetspartners: Stockholms universitet, Statens konstråd och Statens Fastighetsverk.
Projektledare: Lotta Mossum vid Statens konstråd