Dialektik i förhandlingsagens. Mikromekanismer i barns förhandling i lekverksamhet 

Föreliggande avhandling har titeln: Dialektik i förhandlingsagens. Mikromekanismer i barns förhandling i lekverksamhet (Dialectics of Negotiagency. Micro Mechanisms in Children’s Negotiation in Play Activity). Det är en sammanläggningsavhandling som omfattar tre publicerade artiklar och en kappa. Studien handlar om barn i skolår 4 och 5 och deras lek under skoldagens raster med fokus på deras förhandling (negotiation), deltagande (participation) och agens/agentskap (agency). Forskningsproblemet handlar om hur rastlek uppstår och tar form och vilka kapaciteter som kan sägas svara mot ett lek-kunnande (play literacy) när det gäller att delta i och upprätthålla lek. Studien tar sin teoretiska utgångspunkt i kulturhistorisk verksamhetsteori (cultural-historical activity theory, CHAT) där lek förstås i termer av verksamhet (activity) och där barnet förstås som en kollektivid (collectividual).

Avhandlingens syfte är att utforska barns förhandling och agens i dialektiska förändringsprocesser i lek under skoldagens raster. Den överordnade forskningsfrågan är: Vilka är mekanismerna i barns kollektividuella handlingar som möjliggör att lekverksamheten dialektiskt kan upprätthållas och omskapas? De två följdfrågorna är: Hur uppstår lekaktiviteten? Hur förändras lekens objekt? Det empiriska materialet utgörs av etnografiska fältanteckningar från deltagande observationer av barn i en skolklass under deras skolår 4 och 5 med fokus på deras rastlek. Materialet består också av korta ljudinspelningar av barnens reflektioner av det som äger rum eller just har ägt rum. Intervjuer med några av barnen och några anställda vid skolan samt olika slags dokument utgör kompletterande data. Avhandlingen bygger på tre delstudier rapporterade i varsin artikel.

I Artikel I utforskas hur barnen i en specifik rastverksamhet – bordtennis utomhus – dels utvecklar lekkunnande i ömsesidigt samspel och vad lek-kunnigheten här består i men också hur deras kollektividuella handlingar utgör ett kollektivt omformande av objektet för leken. Titeln på artikeln är: Enculturation into inclusion, protecting what ‘is’, and changed acting: Exploring children’s break time table tennis playing. Två frågor utforskades: Vilka aspekter av enkultureringsprocesser framträder i bordtennis spelandet? Vad enkultureras barnen in i?

Barnen spelade en variant av bordtennis som de kallar för King. En spelare är King och står ensam på ena sidan av bordet och de andra står i ett led på motstående sida. Den som är King servar och den som står först i ledet på andra sidan returnerar serven tillbaka till denne. När den som tagit emot serven 108 har slagit tillbaka den så springer han/hon till motstående sida, bakom den som är King, och ställer sig sedan sist i ledet igen. Missar man sitt slag mot den som är King får man en prick. Den som är King spelar bollen ända till han/hon missar ett slag och får en prick. Då ställer denne sig sist i ledet och den som vann bollen blir ny King. När en spelare fått tre prickar åker man ur omgången. När endast två spelare är kvar spelas finalen mellan dessa två, utan att de springer runt bordet. Vinnaren är den som är King i efterföljande omgång. Artikeln analyserar två situationer i barnens bordtennisspelande. I båda situationerna framträder vad som kan ses som en spänning i dynamiken mellan krav och motiv (the dynamic of demands and motives). I den första situationen var vissa spelare inriktade mot målet “att spela så mycket som möjligt” medan andra var inriktade mot målet “att vinna så ofta som möjligt”. Detta tog sig uttryck i en konflikt som genererade ett avbrott i spelandet. Konflikten ledde till en diskussion där regler omförhandlades så att nya spelare kunde komma med i omgången även om de kom för sent till uppstarten av en specifik omgång. Analysen ger en inblick i en process där barnen förändrar sitt handlande och lek mot en högre grad av inkludering i en anda av tolerans. Den visar hur praktiken förändras och utvecklas. I den andra situationen som analyseras i artikeln framträder vad som kan ses som en spänning i dynamiken mellan krav och motiv—här mellan en grupp barns “bordtennishandlingar” och ett annat barns “peta med en pinne på dem i ledet-handlingar”. Spänningen tog sig uttryck i ett avbrott där ett barn gör en kursändring i sitt handlande varpå också dynamiken mellan krav och motiv förändras.

Analysen visar hur barnen som aktörer, barnens handlande och den kollektiva verksamheten är ett system som skapar en enkultureringsprocess där barnen utvecklar kulturell kompetens – här i termer av ett rastlekkunnande (breaktime play literacy). Barnen enkultureras in värden och normer som inkludering, tolerans och respekt. Barnen förändrar praktiken mot en högre grad av inkludering och tolerans, de upprätthåller en specifik ordning genom att hänvisa till specifika krav och förväntningar (demands) och de ändrar sitt handlande genom omorientering (motive reorientation). Dessa förmågor framträder som aspekter av ett rastlekkunnande. Att lära kulturell kompetens framträder som en process av tillblivelse (becoming).

I Artikel II utforskas hur kollektividuell kapacitet – som manifesteras i barnens förhandling av regler – kan förstås i relation till barnens kollektiva transformering av lekverksamhetens objekt. Artikeln utforskar hur barnen på en mikronivå transformerar en lekverksamhet – Burken, som är en version av Kurragömma – genom förhandling av regler, och hur begreppet agens kan förstås i relation till den processen. Titeln på artikeln är Broadening rules and aligning actions: Children’s negotiation while playing hide-and-seek during break time. Tre frågor utforskades: Hur förhandlas Burken-lekens regler? Hur förändras Burken-leken som ett resultat av förhandling av regler? Hur uppkommer barnens agens för förhandling av regler?

I Burken vänder sig den som ‘är’ mot lyktstolpen med ögonen slutna och räknar till trettio medan de andra gömmer sig. Den som räknat ska sedan försöka hitta de som gömt sig innan någon hinner före till lyktstolpen och burka sig själva. I artikeln analyseras två situationer i Burken-leken. I den ena situationen har leken redan dragit igång när ett barn kommer till lyktstolpen. Enligt reglerna behöver hon vänta till nästa omgång för att kunna gömma sig. Då uppstår en situation med konflikterande motiv (conflict of motives), där motivet som speglas i barnets vilja att “vara med i leken omgående” krockar med motivet som speglas i kravet på denne att inte störa eller avbryta pågående lek. Analysen visar hur konflikterande motiv här fungerar som ett utgångsläge för uppkomsten av transformativ agens (transformative agency) vilken manifesteras när barnet nuddar lyktstolpen och säger: “Burken för mig, ett-två-tre!”, vilket är en fras som är hämtad från en annan regel i leken, en regel som säger att de som gömmer sig kan välja att komma fram själva och burka sig innan de blir hittade av den som letar. Barnet agerar som om hon hade gömt sig, utan att faktiskt ha gjort det, och den som letar accepterar det. Utan att vara där från början så tar sig barnet således in i den pågående leken genom att använda den regeln som ett verktyg. Barnets användande av regeln i den här situationen framträder som en förhandling av förutsättningarna för deltagande och av tolkningen av regeln. Barnet har en förmåga att ta sig in i leken samtidigt som den som letar har en förmåga att släppa in den andra i leken. Det ömsesidiga beroendet av dessa förmågor i förhandlingen av regler gör dels ett förändrat handlande möjligt för dem båda, men det möjliggör också en kollektiv transformering av lekens objekt. Kollektiv transformering av leken framträder som något annat än en konsekvens av att barnen använder sina förmågor samtidigt. Det framträder som en konsekvens av deras kollektividuella förmågor att förhandla för att transformera lekens objekt kollektivt.

Även i den andra situationen som analyseras har leken redan startat när ytterligare ett barn kommer till lyktstolpen. Enligt en regel så får ingen hoppa in i en pågående lek efter det att den som ‘är’ har börjat räkna. Det barn som ‘är’, och som letar efter de som gömt sig, frågar den som precis kommit om hon vill vara med. Det visar sig att den frågan inte enbart är en inbjudan till deltagande utan den speglar konflikterande motiv hos den som letar. Även denna spänning upplöses genom att en regel används på ett nytt sätt. I båda situationerna fungerade en regel i Burken-leken som verktyg och transformativ agens manifesterades då barnen använde reglerna på ett nytt sätt i en förhandlingsprocess. Resultaten visar att transformering här handlar om att vidga den kollektiva förståelsen av en av lekens regler. Transformering handlar här också om att lekens objekt elaboreras. Resultaten visar också att barnen mikrojusterar sin handlingsriktning genom motiv-omorientering. Förhandling framträder just som mikro-justeringar av handlingsriktning där barnen gör anpassningar av sina handlingar till de andras handlingar.

I Artikel III utforskas kollektiv objektstransformering manifesterad i barns handlingar när de förhandlar deltagande. I artikel utforskas hur en lekverksamhet växer fram i skuggan av andra lekar på skolgården och hur begreppet agens kan förstås i relation till denna process. Titeln på artikeln är: Negotiating involvement: The emergence of a shadow break time play activity. Med shadow menas här att leken inte var särskilt framträdande utan kunde skönjas successivt, som pågående vid sidan av andra mer framträdande lekar och spel. Två flickor och en grupp pojkar driver runt på skolgården till synes planlöst under rasterna. Under observationer registrerades successivt vissa mönster och inslag av lek i barnens sätt att driva runt vilket inte kunde förklaras enbart i termer av att de gick runt och pratade. Två frågor utforskades: Vilka beståndsdelar och gränser har denna lek? Hur växer leken fram på en mikronivå?

Olika versioner av leken identifieras och på så sätt synliggörs beståndsdelar och gränser för leken, men också lekens objekt. En version har inslag av Kurragömma, en andra version har inslag av Följa John och en tredje har inslag av Tafatt. Barnens interaktion analyseras på mikro-nivå avseende övergången in i en följa John-version av den här leken. Analysen visar att flickorna upprepade gånger rör sig fram och tillbaka på skolgården – från pojkarna och tillbaka till pojkarna – och att pojkarna börjar följa efter flickorna efter ett antal sådana Jojo-rörelser. Pojkarna mikro-justerar sin handlingsriktning från att inte följa flickorna till att göra det. I det som föregår just den här specifika övergången till en version av leken framträder en process av förhandling för ett involverande. Förhandlingen för ett involverande i leken rör hur flickornas upprepade Jojo-rörelser utgör kontinuerliga handlingserbjudanden till pojkarna för att få dem att mikro-justera sina handlingar till att riktas mot ett med flickorna delat objekt. Jojo-rörelser fungerar som ett verktyg för att inbjuda pojkarna till att följa. Flickorna och pojkarna förhandlar ett involverande i leken och formar den här leken tillsammans, i skuggan av andra lekar. Pojkarnas mikro-justering av sin handlingsriktning blir ett redskap i en mikro-justering av flickornas handlingsriktning, och en lek som har element av Följa John produceras.

Sammantaget visar de tre artiklarna att barnens förhandling i lekverksamhet här specifikt rör förhandling av medverkan, förhandling av krav och förväntningar samt förhandling av roller och regler. Det är en

  • förhandling av medverkan för att börja producera en lekverksamhet. Barnens handlingar speglar en vilja att göra ansträngningar för formandet av leken och att engagemang i leken har ett värde för dem (Artikel III).
  • förhandling av den hierarkiska ordningen gällande krav och förväntningar för att upprätthålla den pågående lekverksamheten när krav och förväntningar krockar och leken är hotad. Barnen förhandlar om vem som har och vem som inte har frihet att fortsätta, vilket speglar en vilja att göra ansträngningar för att upprätthålla en lek av värde för dem (Artikel I).
  • förhandling av uppsättningen roller och regler under pågående lekverksamhet, vilket handlar om att elaborera lekverksamhetens objekt. Handlingarna speglar att barnen har en betydande grad av frihet att välja handlingar och mål och att detta sker i förhandling (Artikel II).

Konflikterna, störningarna, avbrotten och spänningarna mellan olika personligt uttryckta motiv som identifieras i analyserna framträder som manifestationer av en kultur-historiskt utvecklad motsättning mellan struktur – här realiserad i form av regler och förväntningar – å ena sidan och barnets frihet å andra sidan. I den här motsättningen tycks barnens förhandling i leken ha sin grund. Barnen är rastlekkunniga i det att de förhandlar medverkan, regler och roller samt en hierarkisk ordning gällande krav och förväntningar, för att lösa dilemman som utgör manifestationer av den motsättningen. Förhandling framträder som en kärndimension i lekfullt formaterad verksamhet – ett grundläggande element i producerandet av leken. Analyserna i artiklarna utgör en grund för introducerandet av begreppet förhandlingsagens (negotiagency). Begreppet definieras som kollektividuell förmåga till förhandling som förändring. Förhandlingsagens uppstår när barnen är involverade i en lekfullt formaterad verksamhet. Introducerandet av detta begrepp är ett försök att konceptualisera hur förhandling och agens växer fram dialektiskt. Förhandlingsagens springer ur kollektividers djupa socialitet och ska därav ses som en kollektividuell form av agens. Begreppet erkänner förhandling – som social interaktion – som möjliggörande och realiserande en dialektisk samverkan mellan förändring av kollektividens handlingsriktning och en kollektiv förändring av verksamhetens objekt. Avhandlingen visar att det dialektiska samspelet som möjliggörs i förhandling är en kärnmekanism i framväxandet och realiserandet av agens i barnens rastlekverksamhet. Dialectics of Negotiagency i avhandlingens titel, hänvisar till denna mekanism.