I april 2020 startade Simone Eringfeld podden Cambridge Quaranchats, där hon en gång i veckan samtalade med studenter och lärare om universitetslivets förändrade karaktär, om att studera och forska under de begränsningar pandemin medfört, och om att se möjligheter i de påtvingade förändringarna. Genom att klippa ihop utdrag ur olika poddavsnitt skapade hon ett specialavsnitt som distribuerades som förberedelsematerial till tio intervjupersoner: två grundstudenter, fyra masterstudenter och fyra lärare. När de lyssnat på materialet intervjuade hon dem på temat ”utopier och dystopier för den post-coroniala högre utbildningen”. Artikeln bygger på dessa intervjuer.
I en starkt dystopisk föreställning som formuleras av både lärare och studenter bedrivs framtidens högre utbildning helt online, och universiteten upphör att vara fysiska platser/mötesplatser som förkroppsligar kunskap, bildning och personlig utveckling. Istället får marknadslogiken råda, och lämna fritt spelrum för inkomstbringande online-undervisning av typen MOOC (massive open online courses), som studenterna följer på individuell basis utifrån sina egna tidsscheman, utan att bli delaktiga i en akademisk gemenskap och utan att möta människor med olika bakgrunder och perspektiv. Det intervjupersonerna fruktar mest, och det som framträder tydligast i dystopin, är förlusten av gemenskap och förlusten av det bildningsvärde som studentavgifter inte kan köpa. De utopiska föreställningarna korresponderar dock inte direkt med detta, utan tematiserar istället den ökade öppenhet, tillgänglighet och demokratisering som kan möjliggöras av en mer inkluderande högre utbildning där både online- och campusundervisning ingår som viktiga delar i verksamheten. Frihet är ett annat nyckelord i utopierna. De intervjuade studenterna talar om frihet att kunna anpassa sin utbildning efter sina livsomständigheter: inte vara tvungen att flytta till en universitetsstad om man har familj, inte behöva missa undervisning om man är sjuk eller har förhinder. De intervjuade lärarna talar om frihet i termer av att kunna sköta sitt arbete hemifrån, att själv bestämma över sina arbetstider, och att få mera tid för rekreation. Tätare samarbeten över ämnes- och fakultetsgränser ses som önskvärt av både lärare och studenter, och flera betonar att digitala mötes- och kommunikationsverktyg har visat hur teknologin kan användas för att understödja sådana samarbeten vid det post-coroniala universitetet.
Eringfelds slutsats är att varken studenter eller lärare ser en tillbakagång till det traditionella campus-universitetet som ett ideal för framtiden. Snarare tycks den påtvingade övergången till online-utbildning ha bidragit med positiva kvaliteter i många aspekter av arbets- och utbildningssituationen vid Cambridge. En lärare lyfter till exempel fram att möjligheten att dela skärm i Zoom, och på så sätt rad för rad gå igenom en text tillsammans med en student, faktiskt ger en större upplevelse av intellektuell närhet än att sitta i samma rum och läsa texten på varsin dator. Denna form av individuell handledning är inte bara en djupt rotad tradition vid de klassiska brittiska universiteten, utan också en viktig del i deras exklusiva identitet. Om den post-coroniala högre utbildningen med teknologins hjälp kan göra Cambridge tillgängligt för flera och mer diversifierade studentgrupper, utan att den fysiska mötesplatsen på campus förlorar sin själ och sin dragningskraft, är det kanske möjligt att förena det bästa av två världar.
Kommentar: Cambridge är ett gammalt och mycket traditionsbundet elituniversitet, som på många sätt är väldigt olikt Stockholms universitet, både som studiemiljö och som arbetsplats. Men just nu, på tröskeln till det Eringfeld så träffande benämner som det post-coroniala tillståndet, har alla lärosäten någonting gemensamt: nödvändigheten att besluta om vägvalet för undervisningens utformning efter pandemin. Stockholms universitet må vara profilerat som ett campusuniversitet, men med en betydligt kortare historia och andra traditioner än Cambridge. Därmed har vi också lättare att förnya vår verksamhet. Så: finns det en gemensam post-coronial linje för Stockholms universitet? Kommer områden och fakulteter att peka ut riktningen? Eller förväntas varje institution välja sin egen väg? Oavsett vilket är det viktigt att välja vägar som leder vidare, och inte tillbaka.
Text: Kristina Widestedt, Institutionen för mediestudier
Nyckelord: utopi, dystopi, högre utbildning, post-coronial, universitet, Covid-19
